<3
Mycket tankar när jag var på jobbet idag.
För exakt två år sen kom beskedet som förändrade allt.
Något som jag inte trodde skulle hända på många år.
Vår älskade Eva lämnade oss.
Jag glömmer aldrig dagarna på sjukhuset.
Varje dag efter skolan hoppade jag av där,eller så åkte jag och mamma in dit senare på kvällen.
Vi var så trötta på de långa korridorerna,trött på att trycka 4C på hissknappen. Trött på allt som hade med sjukhus att göra.
Fy fan för den tiden. Så jävla orättvist så det finns bara inte.
Världens piggaste Eva. Världens bästa och goaste människa var helt plötsligt borta.
"Om hundra år ska vi sitta på ett moln, du och jag och dingla med benen"
- jag glömmer det aldrig!
Nu två år senare, ja vad gör jag inte varje dag?
Jo trycker på avdelning 4C i hissen och går ständigt och jämt i det långa korridorerna.
Vem kunde någonsin tro att jag skulle börja jobba där, avdelningen som jag aldrig mer ville gå tillbaka till efter 7/3 2011.
Jag jobbar och hjälper de människor som utsatts för precis samma sak som Eva.
Idag var det extra jobbigt att va inne på den salen du låg på.
Minnena speglades upp på ett helt annat sätt än vad det gjort tidigare.
Känslorna bara kom.
Jag vet att du hade varit stolt över mig om du varit kvar hos oss.
Alltid saknad,aldrig glömd! <3
