7 Juni
Hej!
Längesen nu och det har hänt mycket sen sist. Ska jag börja med det roliga eller det tråkiga? fast det roliga spelar iof ingen roll längre, pga att det tråkiga förstörde allt och ingenting blev längre roligt.
Operationen gick ju som sagt bra och allt efteråt med. När jag väl kom igång med min träning kände jag ju sådan skillnad och allt var toppen.
Jag hittade tillbaka till flytet. Till det roliga. Jag mådde bra och ja, allt var helt enkelt så bra!
Efter bara några långa, korta och snabba pass kände jag mig stark och att jag faktiskt inte hade tappat särskilt mycket efter min 2 ½ vecka vila, det fanns liksom kvar i mig.
Jag fick ett fantastiskt samtal senare den veckan (förra) jag var uttagen att köra med Landslaget i Danmark 11-13 Juni.
Jag var så glad. Något jag kämpat för. Trots min operation. Allt skulle bli så bra och kul.
Jag var anmäld till Kattegattstouren till helgen, jag skulle köra min första MTB tävling för i år, på min egna hemma bana. Som jag kan utantill. I sömnen till och med.
Det skulle bli en rolig grej, inte kört MTB på länge. Och självklart extra roligt när det är min bana som man kört på sen man var 8 år.
Och det skulle bli bra träning innan Danmark, lite tävlingsfart i benen är aldrig fel.
Men allt ändrades fort. Det blev ingen tävling i Varberg. Det blev landslagsuppdrag. Eller nej. Det blir trainer på altanen inför SM istället.
Jag tränade på banan ihop med Oscar Byhlinder. Flög över en sten och där låg jag. Det värkte fruktansvärt i höger hand och den svullnade upp med en gång.
Tanken var att jag skulle cykla hem, men riktigt så blev det inte.
När vi körde förbi sjukhuset bad jag Oscar att släppa av mig där. " Är det nu något eller inte något så är det lika bra och få reda på det med en gång"- tyckte jag, vi!
Så där satt jag från halv 7 till mamma kom och hämtade mig klockan 11 på kvällen.
Och visst var det något fel på min svullna höger hand, jag har en spricka i strålbenet vilket innebär gips i 3 veckor.
Vilket då menas med att jag missar inte bara uppdraget utan jag ska cykla SM i Sollerön med ett stort jäkla gips på min arm?!
Bytade gips idag, till ett plast gips som var lite lättare men svårare att cykla med..
Den var inte särskilt fin heller,min hand alltså -jätte gul,blå och svullo hand.
Det är så mycket känslor just nu. Jag är så besviken,förvirrad,frustrerad,irriterad och framför allt ledsen.
Men det finns inte så mycket att göra, nu är det som de är.
Har jag klarat av en operation ska jag väl klara av att ha ett störande gips i 3 veckor med, eller?
Sen att jag blivit halvt handikappad eftersom jag får göra allt med vänster nu är ju en annan femma.
Men varför denna otur, just nu?
Aja, nu finns det bara en sak och det är BRYT IHOP OCH KOM IGEN! - med eller utan gips!
- Men med hjälp av familjen och vännernas stöd så blir det en aning lättare, ni är fantastiska!
Godnatt!
Längesen nu och det har hänt mycket sen sist. Ska jag börja med det roliga eller det tråkiga? fast det roliga spelar iof ingen roll längre, pga att det tråkiga förstörde allt och ingenting blev längre roligt.
Operationen gick ju som sagt bra och allt efteråt med. När jag väl kom igång med min träning kände jag ju sådan skillnad och allt var toppen.
Jag hittade tillbaka till flytet. Till det roliga. Jag mådde bra och ja, allt var helt enkelt så bra!
Efter bara några långa, korta och snabba pass kände jag mig stark och att jag faktiskt inte hade tappat särskilt mycket efter min 2 ½ vecka vila, det fanns liksom kvar i mig.
Jag fick ett fantastiskt samtal senare den veckan (förra) jag var uttagen att köra med Landslaget i Danmark 11-13 Juni.
Jag var så glad. Något jag kämpat för. Trots min operation. Allt skulle bli så bra och kul.
Jag var anmäld till Kattegattstouren till helgen, jag skulle köra min första MTB tävling för i år, på min egna hemma bana. Som jag kan utantill. I sömnen till och med.
Det skulle bli en rolig grej, inte kört MTB på länge. Och självklart extra roligt när det är min bana som man kört på sen man var 8 år.
Och det skulle bli bra träning innan Danmark, lite tävlingsfart i benen är aldrig fel.
Men allt ändrades fort. Det blev ingen tävling i Varberg. Det blev landslagsuppdrag. Eller nej. Det blir trainer på altanen inför SM istället.
Jag tränade på banan ihop med Oscar Byhlinder. Flög över en sten och där låg jag. Det värkte fruktansvärt i höger hand och den svullnade upp med en gång.
Tanken var att jag skulle cykla hem, men riktigt så blev det inte.
När vi körde förbi sjukhuset bad jag Oscar att släppa av mig där. " Är det nu något eller inte något så är det lika bra och få reda på det med en gång"- tyckte jag, vi!
Så där satt jag från halv 7 till mamma kom och hämtade mig klockan 11 på kvällen.
Och visst var det något fel på min svullna höger hand, jag har en spricka i strålbenet vilket innebär gips i 3 veckor.
Vilket då menas med att jag missar inte bara uppdraget utan jag ska cykla SM i Sollerön med ett stort jäkla gips på min arm?!
Bytade gips idag, till ett plast gips som var lite lättare men svårare att cykla med..
Den var inte särskilt fin heller,min hand alltså -jätte gul,blå och svullo hand.
Det är så mycket känslor just nu. Jag är så besviken,förvirrad,frustrerad,irriterad och framför allt ledsen.
Men det finns inte så mycket att göra, nu är det som de är.
Har jag klarat av en operation ska jag väl klara av att ha ett störande gips i 3 veckor med, eller?
Sen att jag blivit halvt handikappad eftersom jag får göra allt med vänster nu är ju en annan femma.
Men varför denna otur, just nu?
Aja, nu finns det bara en sak och det är BRYT IHOP OCH KOM IGEN! - med eller utan gips!
- Men med hjälp av familjen och vännernas stöd så blir det en aning lättare, ni är fantastiska!
Godnatt!
